.

Ikväll sker det. Det otänkbara.

Tänkte bara meddela allmänheten följande:
- Ibland kan jag prata om det, andra gånger inte.
Det är fint att folk bryr sig, men vill du visa att du bryr dig så säg hellre som vissa redan gjort "jag tänker på dig/er" än att få det att låta som att det är jättesynd om mig - för då tycker jag bara synd om mig själv och börjar lipa.
Alltså, inget: "men lilla vän hur äääär det??????" och hundögon på det, tack.

..och ingen behöver heller försöka få mig att inse att: "det är det bästa för han, han slipper ha ont" ..och börja hålla föreläsningar för mig, för det vet jag redan att det är och bara för att man är ledsen är man inte hjärndöd.
Man ska vara ledsen och sen gå vidare.

* ett litet leende, en liten blick eller ett litet ansiktsuttryck som säger/visar att: "jag bryr mig" är alldeles tillräckligt, folk behöver inte känna att dom ska måste säga ngt klyftigt för att inte verka helt obrydda. Ingen behöver inte bevisa ngt - jag vet.

Sen att prata om det fixar vi alldeles utmärkt hemma, vi som står/stod Oliwer närmast. Vi är många som sörjer honom och går igenom samma sak (denna häst har inte lämnat många oberörda)

Säger detta för att det KAN hända att jag blir arg och irriterad och det är VERKLIGEN inte meningen isf och inte personligt på ngt som helst vis utan det är bara ohanterbara känslor som svallar över.

/ T.