.

Kanske tråkigt att läsa om mina tankar och känslor, men isf - läs inte.
Jag skriver för att jag behöver skriva av mig.

Jag är inte och jobbar idag, bara för att jag vet att mina känslor åker berg-och-dalbana. Kan vara jätteglad och allt är lugnt en sekund, sen nästa hinner tankarna ikapp och jag bryter ihop.

Det jobbigaste med gårdagen var tanken "sista gången"

Igår var allt jag och han gjorde sista gången....
sista gången...

- han mötte mig i hagen med sina glada, pigga ögon som säger "heeej therese!! har du mat?:) "...
- han så snällt lastade sig själv i transporten och jag fick putta honom på rumpan med hela kroppen för att han skulle gå in hela vägen...
- jag fick öppna transportdörren och säga "hej älskling, har du bajsat?"
- jag fick hänga mig runt hans hals och borra in ansiktet i den lurviga ponny-pälsen...
- jag fick pussa på den stora, mjuka mulen........

Kunde hålla humöret någorlunda uppe och tårarna borta hela dagen.
När vi däremot kom fram till veterinären och jag insåg att jag skulle lämna honom där och åka hem med en tom transport för att inte komma tillbaka och hämta hem honom gick det inte längre...
Att ge honom den sista kramen...den sista pussen...och säga dom sista orden "jag älskar dig, det vet du, vi ses i himlen" är nog det värsta jag gjort i hela mitt liv...
Att stänga boxdörren, sträcka in handen och röra honom en sista gång, gå bort mot dörren, vända mig om och se honom titta på mig med öronen framåt, ge honom en släng-kyss och sedan stänga dörren bakom mig är en bild som inte vill försvinna från näthinnan...och som förmodligen inte kommer göra det på länge...

Som jag skrivit tidigare - min häst var min bästa vän.
.. och han har lämnat ett STORT tomrum efter sig. Jag saknar honom enormt mycket redan...
däremot är jag så jäkla glad att jag fått ha honom i mitt liv. Han har gett mig SÅ mycket mer än vad någon kan förstå. Han var så mycket mer än bara en häst......

Så mycket utstrålning och så stark personlighet.
Minns första gången jag var ute och red med honom här hemma och en kvinna stannade med bilen och sa:
"Åh jag måste bara säga det - vilken fin häst!! han är ganska ung va?"
.. och jag fick svara : "nej han är 14"
Sen hopptävlingen i Stöcke där en ur banpersonalen frågar mig:
"Jaha börjar unghästklassen nu?"
..då jag red in på banan och oliwer var 16 år.
Sedan den tävlingen då Banchefen tittar på mig och säger:
"nämen är NI här? vad roligt! ni är så fina!"

..och som min förra kille sa till mig:
"jag kommer aldrig tvinga dig välja, för jag vet att du skulle välja Oliwer"
.. då han tyckte jag satte oliwer i första rum lite för ofta.
Säger man så - då vet man hur mycket han betydde.

Jaadu Oliwer, den största delen av mitt hjärta tillhörde dig..♥

Man far sa igår: "var det verkligen rätt att det var du som for med honom?"
Till Death Do Us Part.
Det hade kännts fel att inte vara tillsammans till slutet.