.

...men nu har lite av sorgen lagt sig och hjärnan har börjat hänga med.
Jag kan inte gå runt och vara ledsen och deppig hela tiden fram till vi vet med säkerht vad som kommer ske. Det blir bara jobbigt för mig och alla i min närhet.

så idag är jag faktikst glad igen :)
menar, jag får fortfarande träffa olle och det känns faktikst som han säger till mig att skärpa mig och leva i nuet - sen ta tag i sorgarbetet när/om det väl kommer till kritan.


*

...men börjar jag tänka för mycket....då hugger det i hjärtat...

Jag har fått drygt 5 år med Oliwer.
5 år är en lång tid och vi har byggt upp en jäkla massa under dessa år. Det största och starkaste vi byggt upp är VÄNSKAP. Kalla det töntigt eller vad du vill men min häst är min bästa vän - och att kanske måsta skiljas från min bästa vän är det som tynger mig mest...

Det finns inte i min värld att måsta gå skilda vägar och ALDRIG någonsin få pussa på den stora mjuka mulen igen, ALDRIG mer få höra honom gnägga då man kommer till stallet, ALDRIG mer få fara ut i skogen och hitta på galenskap tillsammans, ALDRIG mer få springa runt i hagen och skratta åt allt dumt han gör, ALDRIG mer få släcka lyset om natten och kunna säga "god natt älskling, vi ses imorgon"...............

You know me in a way, I don't even know myself
you got the biggest part in my heart, can't be replaced by anyone else
I knew my days with you, couldn't last for eternity
now the end is near but I, close my eyes , I don't want to se...